När man dör lämnar man saker efter sig.
Allt från vackra möbler man snällt får dela med sig av, till minnen som bara är ens egna.
När mina morföräldrar lämnade oss fick jag gå igenom vad jag skulle vilja ha.
Det blev mest vackra gamla möbler.
Lite dukar, vackert virkade av vana händer.
En gammal bibel som kommer pryda just en av de gamla byråerna.
Men det viktigaste man får ärva är väl alla minnen?
Nu när huset nere vid vattnet är till salu minns man plötsligt lite mer varje gång man tänker på det.
Hur det doftade plommonspäckad fläskkarré i köket på sommaren.
Svartvinbärs-saft.
Pannkakorna på torsdagarna.
Hur morfar hellre ville ha skalkarna på brödet och bara smör på.
Mormors alla ansträngningar för en "enkel kopp kaffe" som alltid blev omelette med krabbstuvning, kokt ägg, inlagd fisk och helt säkert en efterrätt till det.
Morfars stora händer när han lät mig vinna i kortspel när jag var liten.
Hur glad han senare blev när han vann då jag blev äldre....
Kvällarna jag fick bada skumbad, då vi aldrig haft något badkar hemma hos oss.
Träbänken som stod längst med husväggen, där det rensades fisk och snoppades ärtor.
Hur dom pratade dialekt med "Ja, det va givett"...
Hur jag och min lillebror, utrustade med varsin bunke kröp i jordgubbslandet.
Hur mormor stod på balkongen i klänning och lutade sig och sa- Jasså, Ni ska ut och åka nu? Varje gång vi skulle ut med båten.
När det doftade eld och rök ur skorstenen på vintern.
Möbler, dukar och liknande nötts sönder efter några år.
Men minnena kommer finnas kvar så länge man vill.
Och det är väl det som är det viktigaste?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar