Hur mycket jag än skulle vilja ha förmågan som söta P att svepa med pennan sådär magiskt, så kommer orden inte sådär rinnande som vatten.
Men, det är helt okej...
Man är bra på olika saker.
Jag kan sjunga, laga mat och visst kan jag svänga höfterna på dansgolvet till dunket och rythmen från varmare breddgrader.
Men när jag läser en blogg, som tyvärr har dött för länge sedan, så liksom charmar dom där orden fram.
Utan att man vågar bryta det där magiska, ens med ett andetag.
Jag bjuder er på några meningar så får ni dömma själva...
"Ur en älskarinnas bekännelser"
Så tar han en av stolarna och flyttar den runt skrivbordet så den hamnar bredvid mig och han slår sig ner med den självklarheten som bara finns hos män som har sina initialer på skjortfickan och skickar tackkort efter att ha blivit bjudna på tillställningar, och hans doft av annanstans når mig och rummet slutar gunga.
eller varför inte denna:
Jag förälskar mig med höjd och djup, det har jag alltid gjort. Min längtan är hejdlös och utan slut och därför hinner jag inte alltid tänka efter före, vara förnuftig och vuxen och sval. Men jag är heller ingen följsam kvinna, inte en sån man kan säga mjuk om och klappa över håret. Och han känner mig inte, det har han inte hunnit göra. Än så länge tror han bara att han vet vem han är, precis som jag gör om honom - jag kan säga det här är han men det ryms bara mellan tummen och pekfingret, det har jag sagt innan. Därför har jag ingen brådska.Jag tänker inte välja, eller be någon välja, på länge än. Vi har många dagar kvar att förvilla oss i innan verkligheten hinner ikapp och det varma blir ont och molnen kommer och det är dags att vara vuxen igen. Jag vet, för jag känner efter.
Åh jag kan läsa hennes dagbok om & om igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar