Ja lite så känns det...
Som en tappad cupcake.
Tack Sara för att du är du.
Tack Petra för din blick som räcker långt...
Jag har världens bästa familj att gråta ut hos men det känns ändå ensamt.
Efter 8 år ska jag flytta.
En egen lägenhet där jag kan fixa och ha det som bara jag vill.
Ser fram emot det men samtidigft är det jätteläskigt.
Jag känner mig elak, kall och hjärtlös.
Andra sekunden känner jag att: ja detta blir bra!
Kanske inte bloggar lika ofta under denna tiden men då vet ni iaf varför...
Ta hand om er där ute!
...bara du tar hand om dig vännen. Någon dag kommer då det känns mindre tungt.Kram och vila nu!vi ses till veckan/ P
SvaraRaderaPå måndag kanske vi hälsar på ditt nya hem och ditt nya liv.. och kanske även en kopp choklad. Ses då hjärtat!
SvaraRaderaDet kommer blir bra ska du se :)
SvaraRadera